Finns det något hemskare än när man sitter på ett tåg eller på flyget och det finns ett eller flera barn som vägrar hålla tyst.
Jag blir så less. Det är inte bara att dom liksom gråter okontrollerat för att dom inte får som dom vill eller för att dom måste sitta still utan att dom pratar väldigt högt och leker högt. Om jag vore förälder skulle jag 1) sätta mig i barnvagnen så att mina barn får vara barn och leka hur mycket dom vill (varför gör inte föräldrar det, det är alltid tomt i barnvagnen) och 2) lära mina barn att när man är i sånna situationer typ på en liten yta med många andra människor som man inte känner, då försöker man vara så tyst som möjligt och leka tyst.
Enligt Magdalena Ribbing så kan man själv säga till ett barn om man tycker dom är för högljudda men samtidigt betyder ju det att man kan ha en jobbig förälder på halsen eftersom oftast har dom föräldrar som inte har skapat någon sorts disiplin och tycker att deras barn får göra precis som dom vill. Sånna föräldrar är väldigt jobbiga.
Man får enligt henne:
“Är det tydliga tråk-skrik av sorten “får-jag-inte-som-jag-vill-vrålar-jag” så kan man som åhörare gå fram till barnet, strunta i föräldern, och säga direkt till barnet i vänlig men bestämd ton “det var värst vad du skriker, tror du att du klarar att sluta med det?” “
Det ska jag testa nästa gång, för jag är så extremt trött på barn som skriker och stamtar och sparkar på stolar. Snälla föräldrar se till att era barn håller tyst under resor där man delar ett litet utrymme med folk som inte vill höra skrik, skratt eller historier av era barn. Det är inte alltid så gulligt som ni tror att det är. *Suck*
Givetvis fattar jag också att det finns tillfällen som man inte KAN få tyst på sina barn, men dom tillfällena är helt annorlunda jämfört med dom tillfällen man kan få tyst på dem.
Contact me at mail@karoleen.se .