Det är något som kommer krypande när man lever med någon, en känsla av trygghet och värme och ovan text förklarar det så bra. När jag först såg det så insåg jag direkt hur rätt det var, den hade satt känslan till ord… Den jag länge försökt sätta ord på.
Varje dag, nån gång under dagen, vissa dagar mer och vissa dagar mindre, en känsla av enorm ensamhet och saknad om jag inte i just det ögonblicket är i närheten av Adde. Och jag känner då en enorm sorg som jag faktiskt inte vet hur jag ska hantera. Det låter helt sjukt att säga så, men det är precis så jag känner. Jag kan bli blixtdeprimerad utan en egentlig anledning och det skrämmer mig. Jag blir precis som när jag inte varit hemma på länge… Saknig och ledsen.
Men, jag vet ju att jag får åka hem till honom snart… Och ibland när det blir lite för jobbigt så ringer jag till Adde och får höra hans röst och då känner jag mig trygg.
Adde har blivit mitt hem <3